När vår kår startade på allvar var konkurrensen brutal på gator och torg i Stockholm. Vi citerar vår gamla krönika från 1930:

"Dock förstår man, att det ej kunde vara
förstklassigt ordnat med transport och bärarverksamhet i vår huvudstads
tidigare skeden.
Då det gamla bärargillet och ej heller
åkarämbetet hade manskap eller tillräckligt
antal löskarlar för allmänhetens betjänande,
måste man använda sig av tillfälliga
handsölare, sluskar och dagdrivare,
som höllo till på gator, torg, hamnplatser
och i portgångar i väntan på uppdrag, som
oftast uträttades på ett sätt som var till
föga båtnad för allmänheten."

Ovanstående är nog ett understatement.
1863 överraskades så plötsligt huvudstaden
av en ny prydlig stadsbudskår iförda snygga arbetskläder och mässingsplåt på mösskärmen.
Åbjörnsons stadsbudskår hade startat för att ge medborgare trygg och ansvarskännande hjälp.
1893 när världsutställningen i Stockholm
ägde rum insåg stadsbuden snabbt att man
skulle vara hopplöst ute om man inte utrustade
sig med velocipeder. Det väckte uppseende att
man lagt sig till med cyklar och i tidningarna
ansåg man det vara belägg för att stadsbuden
ville följa med sin tid.
Från den tiden härstammar dagens Stadsbud i Storstockholm.

Du känner igen oss på mässingsplåten i mössan.
Den får bäras bara av oss. Vi lutar oss än i
dag på de stränga stadgar som upprättades på 1860-talet för att det skulle bli ordning,
reda och yrkesmässig hantering av det riktiga stadsbudsjobben.
Faktum är att vi stadsbud gör i stort sätt
samma saker idag som för 130 år sedan.
Även om mycket har hänt så är grundproblemen
de samma. Vi betjänar kanske oftare företag än privatpersoner idag. Och jobben är oftast
större och längre. Men faktum är att vi får
rycka in på de mest varierande uppdrag,
allt från att byta lampor till att köra truck.